DEN FÖRSTE KEJSAREN

av Jan Gradvall

ETT PORTRÄTT AV BORDSHOCKEYPIONJÄREN GÖRAN AGDUR

Det är julafton i Sundsvall 1959. Klockan tickar mot en ny dag, klapp-
utdelningen är avslutad och far i huset öppnar hemlighetsfullt dörren till den
största garderoben. Överaskningen är väl inslagen, men varken den femårige
sonen Göran Agdur eller hans två äldre bröder har några svårigheter att
gissa vad det är. Ett hockeyspel. Ett riktigt hockeyspel med plåtgubbar.
När den yngste sonen en stund senare lyckades göra sitt första mål kunde
han knappast ana att det var på detta sätt han i framtiden skulle sköta sin
försörjning.
Göran Agdur arbetar som halvprofessionell bordshockeyspelare. Efter
segern i det första SM som arrangerades 1982, har han åkt runt och spelat
vid ett otal evenemang i såväl Sverige som utomlands. Numera sitter han
långt ifrån säker överst på tronen, det är ett tiotal jämnbördiga spelare som
konkurrerar om den platsen, men det är fortfarande Göran Agdur som är
det stora namnet utåt. En gång kejsare, alltid kejsare.
En arbetsdag för en bordshockeyspelare kan se ut på många olika sätt.
Det kan vara inspelning på videofilm, det kan vara uppvisning på någon
mässa. Ett par gånger om året brukar han också åka ut på turnéer och spela
utmanarmatcher på varuhus runt om i landet: Alla som vill får möta Göran i
en match först till 5 med 3-0 i handikapp. De som lyckas vinna får ett gratis
spel.
»Det är roligast att spöa stöddiga typer som kommer i grupp. De brukar
jag klä av så snabbt som möjligt. När jag förlorar, vilket brukar inträffa i
en eller två matcher per gång, brukar jag göra det mot någon ensam, blyg
person som knappt törs komma fram till spelet. Helst medan de stöddiga
fortfarande står och tittar. Det är alltid samma härliga känsla att se vinnarens
ögon. Folk blir så lyckliga när de får ett gratis spel.
Knappast någon annan idrottsman har mött så många olika motståndare
som Göran Agdur. I tio års tid har han spelat överallt där han kommit åt.
På tåg och båtar, på torg och gator. Det senare ledde vid ett tillfälle till
att han blev polisanmäld för störande av allmän ordning. Vi citerar polisinspektör
Ekstrands rapport från den 16:e juli 1985: »Dag som ovan kl 19.30
fotpatrullerade jag och polisinspektör Hansson tillhörande rb 3240
på Västerlångggatan i Gamla stan. Utanför nr 57 vid korsningen Tyska brinken
Västerlånggatan satt Agdur och hade ställt upp ett ishockeyspel vid trottoaren
ute på gatan. Han spelade med den som ville ställa upp och han sa att
de fick sätta de pengar de ville. På bordet vid spelet såg vi att det låg 20 kronor.
Runt omkring hade samlats åskådare vilka täckte ung två tredjedelar
av gatan. Agdur hade inget tillstånd till användande av allmän plats och
torde därvid ha begått brott mot AOS andra paragraf. Uppställningsplatsen
bestod av ett bord, med spelet på samt en stol vid vardera kortsidan. Detta
arrangemang upptog ca 2 kvadratmeter av gatan«.
Fallet ansågs så allvarligt att det togs upp av åklagarmyndigheten innan
det avskrevs. Sedan dess måste Göran Agdur alltid söka tillstånd hos
polisen för »Uppvisning i hockeyspel« innan han får spela på gatorna.
I andra länder har reaktionerna mot spel på allmän plats varit odelat
positiva. Göran har spelat i de flesta europeiska länder, från Åland i norr
till Italien i söder. »Sicilien var verkligen något speciellt. Jag var längst nere
i klacken och spelade på badstränder. Det var rätt häftigt att kunna slå
pucken rätt i havet! Italienarna var överlag mycket intresserade och lärde
sig snabbt att spela hyfsat. Ett par veckor tidigare var jag och spelade på
kullerstensgator i Nottingham. Där var folk långt ifrån ´lika fingerfärdiga.
De visste inte vad hockey var för något«
Det verkliga eldprovet för Görans internationella spelande kom våren
1987. Med ett hockeyspel i handen åkte han den transibiriska järnvägen
med sikte på Kina och Japan. Vi slår upp dagboken från den 24/2 »Klockan
14.55 (Moskvatid) skjuter min vagnvärd Kinas kanske första mål någonsin
på hockeyspel. Pucken glider in långsamt, mitt i målet, sedan jag låtit min
Honken vila mot ena stolpen, med blicken ut mot den ryska tajgan. Efteråt
ger jag en »babushka« i restaurangvagnen hennes gamle favorit Ragulin,
och när jag ser att dom andra där inne också vill ha, hämtar jag Tumba (jag
har för säkerhets skull tagit två Tumba med mig) och Nisse Nilsson. Den
ryske kocken skriker högt »Tumba Johansson«! Det är uppenbarligen den
enda svenska han kan«
Väl framme i Peking, efter att spelet häpet undersökts av mongolska
tullpoliser, tog Göran med sig det till Himmelska Fridens Torg. »Det var
en otrolig känsla, kanske den finaste bordshockeystund jag upplevt. Redan
någon minut efter att jag plocket upp spelet skockades folk runtomkring.
Små barn, kvinnor, äldre män i blå Mao-kostymer. Det roligaste var att de
reagerade på helt andra saker än vad vi gör här. När backen råkade tappa
pucken längst nere i hörnet började alla skratta! Och när jag så snabbt som
möjligt snurrade med två spelare som inte ens var i närheten av pucken,
trodde jag att folk skulle dö av skratt! Saker som mottas helt vanemässigt
hemma, fick helt plötsligt ett värde de aldrig tidigare erkänts. Alla lärde
sig dessutom spela häpnadsväckande snabbt. Till slut var vi så många som
spelade på samma gång att jag själv bara höll i en enda spelare...Anders
Hedberg«
Efter Peking for Göran till Shanghai för att ta båten till slutdestinationen
Japan. Vi slår än en gång upp dagboken: »På morgonen den 7/3 kliver jag
ombord på fartyget Jian Zehn. När vi far ut mot havet på Huangfloden
träffar jag tre trevliga japaner från Kobe och Yokohama, som visar sig vara
mycket nyfikna på hockeyspelet. Det blir en turnering under kristallkronorna
i båtens restaurang. Intensiteten i matcherna gör att jag inte känner
hur mycket det börjar gunga. Vi har för länge sedan flutit ut ur Huangflodens
utlopp och befinner oss mitt på havet. Till slut börjar pucken röra på
sig utan att vi nuddar den! Jag tittar ut och ser att havet rasar. Sedan följer en
mardrömsnatt där jag obönhörligen dras med i våldsamma dyningar. Japan
känns mycket avlägset...«
Resten av båtresan var turligt nog lugnare och när Göran slutligen kom
till Tokyo väntade en rad aktiviteter. Han fick dels uppvisningsspela på varuhus,
dels medverka som hedersgäst vid de japanska mästerskapen. När
tävlingen var avslutad fick Göran gå upp till bevis mot de fyra bästa, »Jag
slog alla ganska lätt, men åtminstone ett par av dem får anses som stora
framtidslöften. Japan kan bli farligt i ett VM! Det roligaste var ändå att så
många tjejer deltog. Nästan 30 procent! Dit har vi fortfarande mycket långt
i Sverige...«
En av anledningarna till att Göran Agdur blivit så framgångsrik inom
bordshockey är ett starkt och genuint ishockeyintresse. Han har själv spelat
i flera olika pojklag och utbildade sig till domare i början av sjuttiotalet.
Våren 1985 blev han efter SM-segern inbjuden till Ishockey-VM i Prag.
När Göran checkade in upptäckte han att han bodde
på samma hotell som det sovjetiska landslaget.
»Tack vare en engelskspråkig journalist från Leninggrad Worker lyckades
jag bestämma möte med flera av spelarna. Jag visade spelet, lät dem
spela mot mig och alla var mycket vänliga. Tränaren Tichonov såg imponerad
ut när tolken presenterade mig som svensk mästare i bordshockey. Jag
gav honom ett helt ryskt lag, som jag själv målat, och han gav mig en tjock
bok med rysk hockeyhistoria, en vimpel och en klubba med hela landslagets
autografer«
De två spelare som visade sig allra mest intresserade var Drotsdetskij och
Krutov. »Drotdetskij var oerhört sympatisk. Vi spelade om och om igen,
han blev mer och mer intresserad och jag kunde inte motstå frestelsen att skänka honom
spelet. När jag dessutom gav honom Firsov, hans idol, såg han nästan
tårögd ut. När Krutov kom krävde han att få alla spelare som jag hade med
mig. Han blev rätt sur när jag sa att han bara kunde få en.«
Vid sidan av sin ungefärliga halvtidstjänst som bordshockeyproffs
arbetar Göran Agdur som musiker. Han har gjort flera
egna LP-skivor med egenhändigt komponerad pianomusik, och brukar
även ackompanjera sin bror , som är illusionist (läs: trollkar), när denne åker
ut och uppträder på olika festivaler i Sverige och Europa. Varken detta eller
bordshockeyn ger dock några större pengar, men Göran tycker ändå det är
värt mödan.
»Många frågar om jag aldrig tröttnar på bordshockey, men jag tycker
faktiskt det är lika roligt fortfarande. Spelet kräver en blandning av teknik
och fantasi, det slutar aldrig att fascinera mig. Variationsmöjligheterna är
oändliga. Dessutom har jag en son, Sebastian, som allt oftare vill spela. Det
lär nog dröja åtskilliga år innan jag går i pension!«